mariestayreal

Dagens ordspråk: Livet ger oss inte större bördor än vad vi orkar bära.

Jag tänkte prata lite om dagens ordspråk som jag har valt. Det är en mening som jag har hört flera gånger, och som jag tycker fungerar som en väldigt bra tröst. När jag var 2,5 år fick ju jag ett förkyldningsvirus i ryggmärgen som gjorde mig förlamad över en natt. Det här förkyldningsviruset har fört med sig att jag idag kan gå, men inte riktigt som alla andra. Jag har lite svårare att gå, orkar inte gå lika fort som andra och inte heller lika långt. Jag lärde mig att gå när jag var 1 år, och då hade ju varken jag eller min familj någon som helst aning om att jag skulle få det här förkyldningsviruset i ryggmärgen, eftersom att jag inte var född med det. Om någon säger att jag är född med mitt handikapp, så rättar jag alltid den personen. Visst, jag var liten när det hände, men jag är långt ifrån född med det. Men det har inte med saken att göra i just det här som jag tänkte ta upp nu.
Jag tycker att det funkar som en tröst att tänka så, att livet inte ger oss större bördor än vad vi orkar bära. Jag kanske fick det här handikappet för att jag är en stark person i mig själv. Någon annan som hade fått det kanske inte hade orkat med det, men det gjorde jag och därför fick jag det. Nu finns det säkert folk som undrar varför jag tänker på såna saker, men jag tycker att det är bra och att det funkar som en slags tröst. Jag ser ingen mening med att grubbla på varför jag blev handikappad och fastna i det träsket. Det är som det är och det måste jag acceptera. Allting blir ju lättare om jag gör det. Jag är precis som vilken 17 (snart 18) åring som helst! Jag är som alla andra, bara att jag har lite svårare att gå. Mitt handikapp är en del av mig, en del av min personlighet. En annan slags tröst som jag brukar tänka är, att jag kanske inte skulle vara samma person som jag är idag, om jag inte var handikappad. Nu kanske jag skulle vara precis som jag är, vilket jag faktiskt också tror, men jag kanske inte skulle ha samma förståelse för handikappade eller andra personer som inte riktigt är "som alla andra". Och att vara som alla andra, vad innebär det då? Jag ser inget fel i att vara den jag är. När jag var mindre blev jag ofta mobbad över mitt handikapp. Jag kunde få höra ord som "din handikappade jävel" och "du går så jävla konstigt". Ibland blev jag även kallad "cp-barn" och att jag var "så jävla dum i huvudet". Av folk som jag inte ens kände. Vad hade jag gjort dem? Jag hade bara gått förbi dem och råkat komma i deras väg, någonting annat hade jag inte gjort. Jag vågar vara precis den som jag är. Jag ändrar inte mina åsikter för att någon annan inte tycker som jag, och jag tänker inte ändra på mig för att jag inte är som "dem är". Om jag någon gång fick chans att fråga dem personerna som har mobbat mig för mitt handikapp, då skulle jag göra det. Jag skulle fråga vad fan jag hade gjort dem. Fråga om det var för att jag var handikappad? För något annat skäl fanns det väl inte att mobba mig för?

Barn är så oerhört grymma. Jag blir förbannad bara jag tänker på hur dumma och elaka barn kan vara. Och vuxna, det finns ingenting som säger att de inte kan mobbas eller att de har bättre förstånd än vad vi unga har.
Man kan bli mobbad för precis vad som helst, att man är tjock, har glasögon, ser ut på ett visst sätt, att man har fel föräldrar som andra anser "konstiga", för att man är udda, för precis allting!
När jag var yngre hade jag ett fruktansvärt dåligt självförtroende. Det var inte alls bra. Nu är mitt självförtroende mycket, mycket bättre. Skulle någon säga till mig idag att jag är dum i huvudet bara för att jag har svårt att gå, så skulle jag inte tveka en enda sekund över att fräsa tillbaka. Jag vet ju att det inte är mig det är fel på, utan dem, de som mobbar. De kanske har det svårt själva, och därför mobbar för att inte bli mobbade själva. Jag har aldrig varit i den situationen, men jag undrar varför man inte ber om hjälp då. Om man själv mår så dåligt, varför vill man att någon annan ska komma ner och må så dåligt som en själv då för? Det förstår inte jag. Mobbing har alltid funnits, ända sen våra föräldrar var små och när deras föräldrar var unga och så vidare. Förut kanske det inte fanns något namn för det, men visst fanns det. Jag är fast bestämd över att jag vill hjälpa andra som har det svårt. Och om det fanns någon lösning på hur man får bort mobbing, så skulle jag göra det på en gång. Mobbing kommer nog alltid att finnas, men hjälp och stöd kommer också alltid att finnas.