Intressant läsning

Dagens ordspråk: Var försiktig med vad du önskar.

Hej!

Idag när jag surfade in på Aftonbladet.se kom jag över en mycket intressant, om än hemsk, artikel.
Artikeln handlade om en kvinna vid namn Maria, 36 år gammal, som över bara en natt blev förlamad och inte kunde gå längre. Hon hade drabbats av en allvarlig myelit - alltså en ryggmärgsinflammation. När jag var 2,5 år gammal fick jag också en myelit, en tvärsnittsmyelit.

Att läsa den här artikeln var inte alls roligt, för jag vill inte att någon i hela världen ska bli drabbad av det som jag också har blivit - en ryggmärgsinflammation. När jag var 2,5 år gammal blev jag förlamad från midjan och nedåt
och det hände över bara en natt, för på kvällen innan kunde jag gå, men dagen efter när jag vaknade på morgonen bar inte mina ben. Det jag drabbades av var ett förkylningsvirus i ryggmärgen. Vanligtvis brukar ju förkylningsvirus sätta sig i näsan och man blir snorig och förkyld, men på mig satte det sig i ryggmärgen och jag blev förlamad. Efter cirka sex månader kunde jag gå igen och nu går jag lite "annorlundare" än vad andra gör, men jag kan fortfarande gå, även fast det är svårare och jobbigare för mig. Dock var ju jag så liten när det hände, bara 2,5 år, så jag kommer ju inte ihåg någonting från när jag blev sjuk. På så vis "vet jag ju inte om någonting annat" eftersom jag inte kommer ihåg det, men jag gör ändå väldigt stor skillnad på att jag INTE ÄR FÖDD med mitt handikapp. Därför tycker jag det är så otroligt tragiskt med det som har hänt Maria, som inte var barn när det hände utan har levt i 36 år och sedan blivit sjuk. Jag påstår inte att det är bra att få det vid någon ålder eller att det är mer "lämpligt" någon gång i livet, för det är det inte. Men jag är glad att jag var så pass liten när det hände och att jag inte nu vid 20 års ålder blev ryggmärgsskadad. Jag hoppas att allt kommer bli bra för Maria och önskar henne all lycka!

På Aftonbladet.se står det lite fakta om Myelit, bland annat att:

*Myelit är detsamma som ryggmärgsinflammation, och orsakar förlamning i olika grad.
*Det drabbar mellan 1–5 på miljonen, både vuxna och barn.

Om ni själva vill läsa artikeln på Aftonbladet.se så är det här länken: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13158603.ab


Frågor och svar om mitt rörelsehinder

Dagens ordspråk: Vi får inte tyngre bördor än vad vi klarar av.

Hallå allihopa!

Under hela mitt tredje och sista gymnasieår har jag hållit på med mitt projektarbete, som var att skriva en självbiografi om mig och mitt rörelsehinder! Jag har skrivit om den väldigt mycket här i bloggen och hela tiden sagt att jag tycker det är svårt att skriva om mitt rörelsehinder i bloggen samtidigt som jag skriver min bok, eftersom jag inte kan blanda ihop texterna. Jag har skickat mitt bokmanus till förlag och jag tycker det är hur spännande som helst! Men i och med den här boken har det ju blivit lite snålt om skriverier om mitt rörelsehinder, så jag tänkte svara på lite frågor som jag ofta får - både på bloggen och bland folk i min omgivning! Ni får jättegärna ställa mer frågor så svarar jag på dem också - vart gränsen går vet ni nog själva, men jag tar inte illa upp om ni frågar på ett fint sätt som inte är menat att göra mig ledsen!

Den mest vanliga frågan som jag får om mitt rörelsehinder, är självklart hur jag blev rörelsehindrad! Jag är nämligen född frisk och så här gick det till:

När jag var 2,5 år gammal, blev jag förlamad under natten när jag låg och sov. Ingenting var fel dagen innan, jag kunde gå och stå, krypa och sitta och göra allt sådant där som man brukar kunna vid 2,5 års ålder. Men när jag vaknade dagen därpå, kunde jag helt enkelt inte gå, för jag var förlamad från midjan och nedåt.
Jag hade fått ett förkylningsvirus i ryggmärgen under natten som satte sig i min ryggmärg. Vanligvis får man ju ett förkylningsvirus kanske i näsan så att man blir snorig, men mitt satte sig i ryggmärgen och gjorde att jag blev förlamad från midjan och nedåt. Jag var förlamad i ungefär ett halvår, innan jag kunde börja gå igen så smått. Det som hände mig är väldigt ovanligt och man brukar säga att det händer 3 personer per år. 1/3 blir aldrig friska igen, de kan aldrig gå mer. En annan 1/3 blir som jag, de kan gå igen men inte exakt som förut, och den sista 1/3 blir fullt friska, de kan gå som vanligt igen.

En annan vanlig fråga som jag får, väldigt ofta på bloggen, dessutom, är hur mitt handikapp påverkar min vardag.
Jag är ju 19 år nu, och det jag brukar säga här i bloggen är att jag starkt vill förmedla någonting till er - både handikappade och ohandikappade - är att jag (och andra handikappade, enligt min åsikt) är precis som vilka andra tonåringar som helst. Jag har fått som "restskador" från när jag blev sjuk när jag var liten, och det är att jag har lite svårare att gå än andra. Jag orkar inte gå lika fort, jag kan absolut inte gå i ett jättesnabbt tempo för då blir jag jättetrött i benen och då väljer jag att gå i min egen takt. Jag orkar heller inte gå så långt, fast det beror på hur man menar. Jag orkar inte gå en lång sträcka utan uppehåll, som när man går en promenad, för då blir jag väldigt fort trött. Pratar vi om att gå i ett shoppingcenter eller på stan en hel dag? Inga problem där! När man shoppar stannar man upp ungefär var 10:e sekund (om ens det) för att titta på någonting, kanske ett snyggt plagg eller ett par snygga skor eller så stannar man upp för att se om man ska gå in i en affär eller inte. Ja ni fattar. Jag älskar att shoppa och gå i affärer, för kläder och mode är ett stort intresse hos mig. När jag går på stan eller så är det mycket min vilja som styr. Jag kanske är jättetrött (och då vilar jag ju självklart) men om jag verkligen vill gå i fler affärer så är det mer min viljekraft som styr. Min vilja är väldigt stark (det vet alla som känner mig) och det är väldigt ofta den som tar över, i fler sammanhang än vid shopping.

Men om vi går tillbaka till ämnet om min gång, så går jag utan hjälpmedel, jag använder inga kryckor eller rullstol eller så. Jag tycker inte att min gång skiljer sig så mycket från alla andra, för jag tänker inte på det. Men man kan säga att jag "går med hela kroppen". Det är ansträngande för mig att gå för jag tror jag använder varenda muskel och led i hela kroppen. De flesta går ju med bara benen men jag rör hela kroppen när jag går och därför blir det ju väldigt ansträngande och jobbigare för mig.

En annan sak som påverkar min vardag, är min värk. Jag fick värk vid 11 års ålder efter en influensa, jag hade inte haft ont någonstans förut, utan det var den som "utlöste" min värk. Jag har fått en diagnos, Ehlers Danlos Syndrom, och den gör att jag får väldigt ont i kroppen. Det är i ärlighetens namn lättare att säga vart jag inte har ont än vart jag har ont, vilket kan beskrivas som ögonfransarna, öronen, tungan och ja... sådana ställen. Min värk flyttar runt väldigt mycket och jag har väldigt många ömma punkter över hela kroppen. De sitter lite överallt och om man trycker på en sån så kallad "triggerpunkt", tycker jag det känns som när man går in i armen i tex ett dörrhandtag. Smärtan bara växer sig större i upp till en minut kanske innan den sakta men säkert avtar.
Min värk gör mig också väldigt, väldigt trött för det tar energi att ha ont. Jag har ofta migrän och jag vilar varje dag efter skolan för att orka med andra saker som läxor, kompisar, cykling och saker som jag tycker är roligt. Vissa dagar har jag så ont att jag inte vill gå till skolan, men jag är ändå där VARJE DAG! Där pratar vi än en gång om min viljekraft. Jag vet vad jag vill göra efter gymnasiet, vilket är att gå på socionomprogrammet, och det är inte helt enkelt att komma in där. Jag är väldigt ambitiös och eftersom att jag har vetat vad jag vill göra ända sedan jag gick i 9:an, vill jag ju självklart ändå nå mitt mål. Jag vill kunna bestämma över min värk istället för att den ska bestämma över mig - även om det inte går alla gånger.


Det här var två vanliga frågor som jag ofta får. Är det någonting mer ni undrar över så får ni jättegärna fråga någonting om mitt handikapp! Jag svarar gärna om jag kan och om någon inte ställer en fråga som är menad att göra mig ledsen! =)


Fobi mot blod och nålar

Dagens ordspråk: Hjälp andra, men när du gör det, glöm inte dig själv.

Hallå!

Igår blev det bara ett riktigt kort inlägg på bloggen, där jag berättade att det hade kommit snö här! Jag fick en chock när jag vaknade och såg att det var som ett vinterland ute med snö på marken och på grenarna. Såg ut som ett julkort och det var inte särskilt roligt eftersom att vi nu är inne i april! Men med tanke på just det, att vi är inne i april, är det ju kanske inte så konstigt. April brukar ju vara en riktigt lurig månad!
Åter till att det bara blev ett kort inlägg igår på morgonen, det berodde på att jag inte hann skriva någonting senare. Jag hade andra saker för mig och orkade inte stressa med att skriva ett inlägg här. Att blogga ska vara kul och jag tycker att det är superroligt, men det är inte roligt om jag inte har tillräckligt med tid till det! Det hade jag alltså inte igår och därför blev det inte mer än ett inlägg. Men det kommer idag istället!

Igår gjorde jag någonting som jag verkligen avskyr och tycker är fruktansvärt. Jag ville absolut inte göra det, men jag gjorde det i alla fall och jag var verkligen jätteduktig! Det kanske låter löjligt att säga så, att jag var så duktig, men det var jag och genom att skriva det här peppar jag mig själv till att vara lika duktig nästa gång!

I tisdags  var jag hos doktorn, för att prata om min värk. Jag har haft kronisk värk i mina muskler ända sedan jag var 11 år gammal, och nu är jag 19 år, och jag har aldrig riktigt fått det uträtt på varför jag har ont. Jag har fått en diagnos nu, som heter Ehlers Danlos Syndrom, men jag tror att jag har någonting som heter Fibromyalgi också, som är en sjukdom som likt Ehlers Danlos gör att man får överrörliga leder och ont i kroppen. När jag var hos doktorn, fick jag reda på att jag skulle ta lite olika blodprover. Jag blev stel i hela kroppen och helt förskräckt, jag kan inte med ord säga hur jag kände just då. Jag har nämligen en väldigt, väldigt stor fobi, och den är för blod och nålar. En del har fobier för spindlar och ormar, men jag har det istället för blod och nålar. Jag blir svimfärdig när jag ska ta blodprov, jag får svårt att andas (eller slutar att göra det, rättare sagt) skakar i hela kroppen, speciellt benen, svettas, får ont i huvudet och spänner mig i hela kroppen. Jag stressar upp mig själv något enormt och det är för att jag har en stor fobi för blod och nålar. Jag har till och med svårt att prata om blod och liknande, jag får alltid en rysning i armarna när jag hör det och jag har svårt att kolla på mina egna blodådror. Så att ta blodprov för mig är verkligen ingen piss i Mississippi. Men jag skulle i alla fall ta blodprover och det gick strålande! Jag tror aldrig att det har gått så här bra som det gick då, faktiskt! Jag var lika nervös som alltid, men hon som tog blodprovet var jätteduktig och jättesnäll. Jag fick ligga ned (ett krav, jag klarar det inte annars utan att bli helt snurrig i bollen) och jag kände ingenting för med min fobi hade jag givetvis Emlaplåster som ger bedövning. Jag stod helskinnad upp efteråt efter att ha druckit lite vatten och jag erkände att jag nog inte hellre skulle föda barn istället för att ta blodprov. Jag sa nämligen det till mamma innan jag tog blodprovet att jag hellre skulle vilja föda barn än att sticka mig. Jag kanske överdrev en smula där i studens hetta. Men bara lite. Jag kommer säkert säga samma sak nästa gång det är dags! (Snälla, låt det dröja länge!)



Chenfei's Asiatiska Musikafton var bäst!

Dagens ordspråk: Den som vågar har allt att vinna.

Hallå!

Jag måste börja detta inlägg med att säga vilken fantastiskt bra konsert jag har varit på idag! Chenfei, min bästa kompis, hade en Asiatisk Musikafton på Kulturskolan! Det var hennes projektarbete som hon har jobbat med under hela trean och den var helt fantastisk, så otroligt bra! Chenfei har spelat piano sedan hon var 5 år gammal (hon fyller 20 i år) i Kina och hon bjöd både på pianomusik, tvärflöjtsmusik och sång! Jag har sagt flera gånger förut i min blogg att hon spelar som en Gud och det gjorde hon ikväll också! På konserten visade hon ett bildspel med bilder från Kina och det var några tjejer från estet som sjöng en japansk körlåt! Det var verkligen häftigt, skitbra gjort! Sen var det en kille till som spelade piano, det var olika snuttar ur låtar och jag kände igen varenda en. Han var också fantastisk duktig!

Det var verkligen kul att se och lyssna på och det var jättemånga andra där, så hon hade en stor publik! När konserten började spelade en pianolärare frå Kulturskolan lite på pianot och så kommer Chenfei och hennes kör in och sjunger "Fredagsmys". Det var jättekul, haha! Chenfei pratade lite också och berättade om hennes låtar och om Kina och det, Chenfei, jag vet att du kommer läsa det här, gjorde du skitbra!


Chenfei's första klänning. Hon var så fin!


Chenfei's andra klänning! Det är en klassisk kinesisk klänning.
Hennes konsert var obeskrivligt bra!


Att bära Converse

Dagens citat: Lillbabs är den enda som har legat på topplistan och Lasse Berghagen på samma gång. - Lotta Engberg

Hallå!

Idag är det sista dagen på mitt sista sportlov, någonsin! Nästa år går ju jag på universitetet och då har man inga sportlov och därför är det här mitt sista. Som säkert som de flesta andra har jag lite ångest för att gå iväg till skolan imorgon, haha! Jag vill ha mer lov! Men jag har i alla fall haft en jättebra och rolig vecka! Jag har varit och sovit över hos syrran Malin i Fellingsbro och varit med hennes och Addes bebis Lowe, klippt mig, varit med Sanna till Örebro, varit på bokrean, varit på stan och vilat! Jag har verkligen samlat nya krafter och laddat upp! Och det är ju faktiskt bara 5 veckor kvar tills nästa lov! =)

Igår var det ju den sista deltävlingen av Melodifestivalen! Jag kände redan igår att jag var tvungen att skriva om det idag på bloggen, för jag upptäckte en grej! När Anna Bergendahl från Idol gick upp och sjöng hennes låt, hade hon en jättefin klänning och strumpbyxor och till det - converse! Var det någon mer än jag som såg att hon hade på sig röda converse istället för tex högklackade skor? Jag reagerade på det på en gång när jag såg det - men på ett positivt sätt! Jag kan inte gå i högklackade skor för jag har svårt att gå och jag tyckte att det var så coolt att hon hade på sig platta skor. Hon som spelar Bella Swan i Twilight, Kristen Stewart, hade ju också på sig converse på röda mattan. Jag tycker det är coolt. Och bra!

Kristen Stewart (Bella i Twilight) hade på sig Converse på röda mattan, likt Anna Bergendahl hade igår på sitt framträdande på Melodifestivalen. Det tycker jag är coolt och bra!





Highlights of 2009!

Dagens ordspråk: Bättre med en fågel i handen är tio i skogen.


Idag är den den 31 december 2009, nyårsafton och den sista dagen på detta år, men även detta decenium!
När denna dag går mot sitt slut, säger vi adjöss med det gamla året och inviger det nya 2010. För er som inte bara nöjer er med att fira in det nya året med festklänningar, glitter och glamour och raketer, utan ska säga ett nyårslöfte, till er vill jag bara påminna, att det här kommande året är lika lååångt som de föregående åren alltid har varit! 

Innan vi lämnar år 2009, vill jag dela med mig av mina highlights från det här året. För mig har det varit en mycket bra år! Vissa saker var inte alls planerade och vissa saker kunde jag inte förutspå hur det skulle bli innan det hände. Vad exakt det är jag menar, får ni strax veta, när jag delar med mig av mina highlights of 09!

Den 18 mars var en onsdag, men inte en helg vanlig dag, för det var nämligen min 18-årsdag!
Jag längtade väldigt mycket till min 18-årsdag, för det är faktiskt någonting speciellt med att fylla just 18! Man blir myndig, får helt plötsligt gå på krogen och man får hem posten i sitt eget namn, istället för "Till målsman för..."
Min födelsedag var den bästa och jag fick en dag som jag verkligen tycker är en av mina highlights detta år!


Den 18 mars, var det jag som blev ett år äldre, 18 år och myndig!



Min syster håller på med scrapbooking och hade gjort ett jättefint kort.


Fredagen den 15 maj, var vi uppe hos min bror i Stockholm för att hälsa på och shoppa i huvudstaden!
Men det är inte det som är märkvärdigt med den här dagen, utan att vi fick tillökning i familjen, av världens finaste, sötaste och gulligaste bebisen! Lowe, min systerson föddes denna dag! Jag höll i honom första gånger när han var endast två dagar gammal och det är något jag aldrig kommer glömma. Han var så liten och jag var så rädd för att tappa honom! Nu idag är han 7 månader gammal, tiden har verkligen gått hur fort som helst, men har även varit hur bra som helst! <3



Lowe, endast två dagar gammal.

Här höll jag Lowe för allra första gången! Han var två dagar gammal här.


Midsommar är också en av mina highlights!
Vi hade grillfest här hemma och vi hade bjudit in Chenfei och hennes mamma Wei!
Den här tiden var väldigt orolig, vi visste inte hur det skulle bli Chenfei, men allting gick bra, du är fortfarande här! <3





Den 26 juli till den 2 augusti var den bästa veckan under hela det här året! Då var vi i Turkiet i staden Side!
Jag kommer ihåg när vi skulle beställa resor, de bara försvann rätt framför näsorna på oss, men vi fick tag på den här och det kunde verkligen inte bli bättre! 40-45 grader varmt varje dag, 27 grader i havet. Jag mådde så otroligt bra där, jag hade inte ont en enda gång under den veckan! Vi solade och badade på dagarna och gick ut och åt på goda restauranger på kvällarna och gick på marknaderna. Det var poolparty sista dagen på hotellet, New Garden, och nästan alla hoppade i med kläderna på! Det var hur skönt som helst. Jag har sagt det förr, sol&bad, effes, 40-45 grader, 27 grader i havet, poolparty, shopping. The lovely Turkey! <3


Första dagen, på balkongen.


Jag kunde simma! Jag provade i poolen och det gick några vändor, men
det gjorde ont i kroppen, men jag KUNDE SIMMA! Verkligen en highlight
bara det, <3


Vi hade poolparty på hotellet den sista dagen. Här är jag blöt och glad!
Brun var jag också, och bränd på kinderna, näsan och hårfästet, haha!
Men underbart var det! =)


Nästa highlights kanske många kommer tycka är konstig, men för mig är den verkligen självklar!
Vi började med projektarbetet i slutet av tvåan och började med det på riktigt i trean.  Mitt projektarbete var att skriva en bok om mitt handikapp, vilket jag håller på med just nu. Jag har velat skriva den här boken så fruktansvärt länge, och nu har jag äntligen fått min chans!


När jag ändå är inne på ämnet skolan, ska jag avsluta ännu en av mina höjdpunkter. Det har gått jättebra för mig i skolan, betygen är på topp! Nästa år ska jag söka in till socionomlinjen vilket kräver sina poäng och antal VG:n och MVG:n, och under det här året har det gått super!



Bloggen platsar också in här! Nu har jag skrivit i den i över ett år och jag verkligen älskar det!
Jag skriver om min vardag som kanske inte är så olik andras, mer än att jag har kronisk värk i mina muskler och har ett rörelsehinder som gör att jag har lite svårt att gå, även fast jag kan gå. Genom att blanda allting med mina intressen visar jag er alla, att även om man är handikappad är man som vilken tonåring som helst!


Min sista highlight får bli att Malin, Adde och Lowe kommer hit ikväll och firar Nyår!



GOTT NYTT ÅR ALLIHOPA!!








Angående dagens ordspråk

Dagens ordspråk: Livet ger oss inte större bördor än vad vi orkar bära.

Jag tänkte prata lite om dagens ordspråk som jag har valt. Det är en mening som jag har hört flera gånger, och som jag tycker fungerar som en väldigt bra tröst. När jag var 2,5 år fick ju jag ett förkyldningsvirus i ryggmärgen som gjorde mig förlamad över en natt. Det här förkyldningsviruset har fört med sig att jag idag kan gå, men inte riktigt som alla andra. Jag har lite svårare att gå, orkar inte gå lika fort som andra och inte heller lika långt. Jag lärde mig att gå när jag var 1 år, och då hade ju varken jag eller min familj någon som helst aning om att jag skulle få det här förkyldningsviruset i ryggmärgen, eftersom att jag inte var född med det. Om någon säger att jag är född med mitt handikapp, så rättar jag alltid den personen. Visst, jag var liten när det hände, men jag är långt ifrån född med det. Men det har inte med saken att göra i just det här som jag tänkte ta upp nu.
Jag tycker att det funkar som en tröst att tänka så, att livet inte ger oss större bördor än vad vi orkar bära. Jag kanske fick det här handikappet för att jag är en stark person i mig själv. Någon annan som hade fått det kanske inte hade orkat med det, men det gjorde jag och därför fick jag det. Nu finns det säkert folk som undrar varför jag tänker på såna saker, men jag tycker att det är bra och att det funkar som en slags tröst. Jag ser ingen mening med att grubbla på varför jag blev handikappad och fastna i det träsket. Det är som det är och det måste jag acceptera. Allting blir ju lättare om jag gör det. Jag är precis som vilken 17 (snart 18) åring som helst! Jag är som alla andra, bara att jag har lite svårare att gå. Mitt handikapp är en del av mig, en del av min personlighet. En annan slags tröst som jag brukar tänka är, att jag kanske inte skulle vara samma person som jag är idag, om jag inte var handikappad. Nu kanske jag skulle vara precis som jag är, vilket jag faktiskt också tror, men jag kanske inte skulle ha samma förståelse för handikappade eller andra personer som inte riktigt är "som alla andra". Och att vara som alla andra, vad innebär det då? Jag ser inget fel i att vara den jag är. När jag var mindre blev jag ofta mobbad över mitt handikapp. Jag kunde få höra ord som "din handikappade jävel" och "du går så jävla konstigt". Ibland blev jag även kallad "cp-barn" och att jag var "så jävla dum i huvudet". Av folk som jag inte ens kände. Vad hade jag gjort dem? Jag hade bara gått förbi dem och råkat komma i deras väg, någonting annat hade jag inte gjort. Jag vågar vara precis den som jag är. Jag ändrar inte mina åsikter för att någon annan inte tycker som jag, och jag tänker inte ändra på mig för att jag inte är som "dem är". Om jag någon gång fick chans att fråga dem personerna som har mobbat mig för mitt handikapp, då skulle jag göra det. Jag skulle fråga vad fan jag hade gjort dem. Fråga om det var för att jag var handikappad? För något annat skäl fanns det väl inte att mobba mig för?

Barn är så oerhört grymma. Jag blir förbannad bara jag tänker på hur dumma och elaka barn kan vara. Och vuxna, det finns ingenting som säger att de inte kan mobbas eller att de har bättre förstånd än vad vi unga har.
Man kan bli mobbad för precis vad som helst, att man är tjock, har glasögon, ser ut på ett visst sätt, att man har fel föräldrar som andra anser "konstiga", för att man är udda, för precis allting!
När jag var yngre hade jag ett fruktansvärt dåligt självförtroende. Det var inte alls bra. Nu är mitt självförtroende mycket, mycket bättre. Skulle någon säga till mig idag att jag är dum i huvudet bara för att jag har svårt att gå, så skulle jag inte tveka en enda sekund över att fräsa tillbaka. Jag vet ju att det inte är mig det är fel på, utan dem, de som mobbar. De kanske har det svårt själva, och därför mobbar för att inte bli mobbade själva. Jag har aldrig varit i den situationen, men jag undrar varför man inte ber om hjälp då. Om man själv mår så dåligt, varför vill man att någon annan ska komma ner och må så dåligt som en själv då för? Det förstår inte jag. Mobbing har alltid funnits, ända sen våra föräldrar var små och när deras föräldrar var unga och så vidare. Förut kanske det inte fanns något namn för det, men visst fanns det. Jag är fast bestämd över att jag vill hjälpa andra som har det svårt. Och om det fanns någon lösning på hur man får bort mobbing, så skulle jag göra det på en gång. Mobbing kommer nog alltid att finnas, men hjälp och stöd kommer också alltid att finnas.

RSS 2.0