Bloggen har fått mig att tänka

Hej!


Igår såg jag en dokumentär på 5:an kl 20.00, som handlade  om världens minsta tonåring!
Hon var 13 år gammal, och vägde bara 8 kg. Hur lång hon var kommer jag inte riktigt ihåg, men det var något på 80 cm. Tror jag. Helt sjukt att vara så liten och väga så lite, man tror inte att någon kan göra det.
Jag tycker att dokumentären var intressant, för man fick se hur hon levde sitt liv och vilka operationer hon fick göra för att det var fel på hennes ryggrad. Är det inte konstigt att så himla mycket kan gå fel?

Sen jag har börjat blogga om mitt handikapp, så har jag börjat tänka på det mycket mer än vad jag gjorde förut.
Men jag tänker alltid på det som någonting bra, för det är ju en del av mig!
Som i filmen Livet är en schlager,frågar den killen i som är CP-skadad i filmen transan ungefär så här:
- Om du fick leva om ditt liv, skulle du vara transa då?
Och transan svarar:
- Om du fick leva om ditt liv, skulle du vara CP då?
Och killen svarar:
-Ja, annars skulle det ju inte vara jag.

Och precis så är det med mig! Om jag fick leva om mitt liv, så skulle jag vara handikappad då med. Det är en del av mig, så är det bara. Jag tror att mitt handikapp har gjort mig till den personen som jag är idag. Om jag inte skulle ha varit handikappad, kanske jag skulle ha varit någon helt annan, vilket jag tror att jag skulle vara. Jag har ett annat sett att se på saker än vad andra har, och jag tänker annorlunda. Jag vill hjälpa andra handikappade som är i min situation och göra livet lättare för dem. Om jag inte skulle ha varit handikappad, hade jag kanske inte alls velat göra det. Jag tycker att det är bra att jag vill hjälpa andra. Som de som jobbar på sjukhus, de gör ju ett fantastiskt jobb genom att hjälpa alla!
Jag vill inte jobba som doktor, men jag vill hjälpa andra med det jag kan. Jag har handikappad och har mina erfarenheter, som ingen som inte är handikappad har. Jag har svaren på hur det är att vara handikappad i tonåren, för jag är där nu. En som inte är handikappad kan bara gissa sig till hur det är!
Som i skolan tex, där kan jag inte göra allting som andra kan. Jag kan inte vara med på idrotten, och måste därför ha teorilektioner för annars kan jag inte söka in till universitetet. Lärarna på min skola har aldrig haft teorilektioner i idrott, och därför har det tagit tid för mig att få det. Det finns fler exempel att ta på saker som inte har varit ordnade förut, som har blivit det nu tack vare mig. Det har varit jobbigt ibland för mig att få till dem sakerna som jag har behövt, och det har gjort mig ledsen. Men jag får tänka som så, att när nästa handikappade elev kommer, så är de sakerna redan fixade för att jag redan har varit där och gjort det! På det viset har jag hjälpt någon annan, och det gör mig glad.

Men det finns fler saker som jag ibland tänker på, som inte har med att hjälpa andra att göra.
Det är att jag så gärna skulle vilja prova på att gå som alla andra, bara för en endaste dag! Jag vet att jag inte går så mycket annorlundare än alla andra, jag har bara svårare och jag orkar inte. Och så har jag min muskelvärk och nervvärk varje dag. Det är min vardag, medan alla andra kan gå precis som vanligt och inte ens tänker över det.
Jag skulle aldrig tänka på åh, nu går jag normalt jag har inget funktionshinder, om jag gick som alla andra.
Och varför, skulle man göra det? Det finns ju ingen anledning att göra det. Men jag tänker, att om jag fick gå som alla andra, bara för en endaste dag, så skulle jag tänka på det och uppskatta det hur mycket som helst! Självklart skulle jag göra det, för det är ju min dröm att kunna göra det.
Men så tänker man ju om man inte har något som andra har. De som har glösögon tex, de tänker säkert att det skulle kännas mycket bättre om de inte hade glasögon. Medan de som inte har glasögon, inte tänker på det alls.

Men det är inte ofta som jag tänker på att jag inte kan gå som andra. Jag tänker istället på allt jag kan göra!
Jag kan gå, jag kan cykla! Jag behöver inte kunna springa och hålla på med sporter och spela fotboll, för det är inte säkert att jag skulle vilja hålla på med det om jag kunde det heller. När jag var liten förstod jag inte det riktigt, när mamma sa det till mig. Hon sa alltid att när jag blir äldre så kommer inte jag tycka att det är viktigt att hoppa och springa.
Då förstod jag inte det, för då ville jag också kunna göra det. Men nu förstår jag det, för jag tycker inte att det är ett dugg viktigt. Nu har jag andra intressen och saker som jag vill göra! Varför ska man vara ledsen över det man inte kan göra?
Det är bara onödigt, och därför gör jag inte det!

Kommentarer
Postat av: Mimmi

svar: nej precis, det är hur skönt som helst och den boken lär jag aldrig läsa igen :) Haft en bra dag?

2008-12-16 @ 21:04:03
URL: http://bubbelsnubbel.blogg.se/
Postat av: Kinga

Pssst! missa inte min julrims tävling, där du kan vinna en utav tre bloggdesigner!! kika in o pröva lyckan!! kram Kinga

2008-12-16 @ 22:38:50
URL: http://accesstobeauty.blogg.se/
Postat av: Perfektion by Emma

- Tackelitack, allt väl?

2008-12-17 @ 12:32:09
URL: http://perfektion.blogg.se/
Postat av: Chacha

:))

2008-12-17 @ 13:48:25
URL: http://spellme.blogg.se/
Postat av: linda

jag går i 2an på gymnasiet :) dudå?

2008-12-17 @ 16:20:28
URL: http://lindanord.blogg.se/
Postat av: linda

samhäll ekonomi :) dudå?

2008-12-17 @ 19:16:50
URL: http://lindanord.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0