mariestayreal

Dagens ordspråk: Livet blir inte lättare eller bättre för att man surar över det man inte har. Snarare tvärt om!

Hallå på er!

Jag har fått in ganska så många frågor den senaste tiden på min blogg, där många frågar på vilket sätt jag är handikappad! Varje gång någon frågor det ursäktar sig den personen och försäkrar sig om att de inte menade något illa och de vill inte göra mig illa upprörd. Jag brukar alltid småle lite när jag läser det, för jag tar inte alls illa upp över dem frågorna! Jag skriver ju dagligen i den här bloggen om mitt handikapp och om min värk och jag gör ingenting för att dölja på vilket sätt jag har svårt att gå! Jag har befarat mycket farligare frågor om mitt handikapp sen jag startade den här bloggen, elaka kommentarer och såna saker. Så länge ingen frågar den frågan för att göra mig ledsen, är det inga fara på taket! Jag svarar så gärna på det, men jag tänkte att jag för enkelhetens skull kunde skriva ett inlägg om det igen och lägga in det i en kategorin: Mitt rörelsehinder. Ni får givetvis fråga saker ändå, trots det här inlägget! =)

När jag var 2,5 år gammal, fick jag ett förkylningsvirus som satte sig i min ryggmärg. Vanligtvis brukar ju ett förkylningsvirus sätta sig i näsan så man blir förkyld och snorig, men eftersom att mitt hamnade i min ryggmärg blev jag förlamad. Jag kunde inte gå, stå eller ens sitta (Visst känns det sjukt att tänka på att det krävs muskler för att sitta upp? Det är ingenting man tänker på, men jag har börjat gjort det nu när jag ser hur min systerson försöker lära sig det). Förlamningen varade i ungefär ett halvår och efter det kunde jag gå med hjälp av stöd.
Vad det är för virus som jag fick, vet ingen och det kommer jag nog inte få reda på, om inte forskningen går framåt. (Det är nämligen som att leta efter en nål i en högstack, för det finns ju så obeskrivligt mycket virus så vi kan inte fatta det även om vi skulle se en siffra på det.)

Det som jag råkade ut för, händer 3 människor per år. 1/3 blir helt återställda efter virus, en annan 1/3 blir som jag, att de kan gå igen men inte precis som förut, och den sista 1/3 blir totalt återställd. Det är säkert många som undrar hur jag ser på det, att jag inte blev helt frisk. Jag är jätteglad och tacksam för att jag kan gå, för även om jag har svårt med olika saker, som att jag inte kan gå lika fort som andra och att jag inte orkar gå lika fort, så kan jag ju fortfarande gå! Jag fick det näst bästa av de tre alternativen. Jag tycker att jag är som vilken tonåring som helst och jag ser ingen mening i att grubbla över varför jag inte blev helt frisk eller varför jag ens blev sjuk. Visst, jag ska inte ljuga för er, vissa dagar tänker jag att "Varför blev just jag handikappad? Vad hade jag gjort för att förtjäna det? Och varför ska jag ha så jävla ont varje dag, när ingen av mina andra kompisar har det?"
Självklart tänker jag så, då jag har dåliga dagar. Men dåliga dagar, det har vi alla människor. Jag har fått lära mig att acceptera att det är så här det är, och som jag sa förut, jag ser mig som vilken tonåring som helst! Jag kan inte springa, jag kan inte åka skridskor (jag var ledsen över det när jag var liten, men jag försökte!) eller inlines, men jag kan gå, jag kan stå upp, jag kan röra mig, jag kan sitta, jag är inte förlamad! Jag är jätteduktig på andra saker istället! Som jag har skrivit förut, har jag min egna lilla filosofi. Jag tror att jag blev handikappad för att jag är stark i mig själv och klarar av det. Någon annan hade kanske inte alls klarat av det! Jag tror också att mitt handikappad har format min personlighet. Jag kanske inte alls skulle ha dem kompisar jag har idag, jag skulle kanske inte alls känna empati för andra människor eller ens bry mig om andra. Det finns brister i den filosofin, jag vet, jag kanske skulle ha varit precis samma person. Men i det sammanhanget kan jag tänka negativt, men det gör jag inte annars!