mariestayreal

Dagens språkgroda: Jag ska säga dig en sak - det är ganska tråkigt, men det är intressant.

Idag är det måndag utan ångest! Ingen skola, inga läxor, inga måsten. Bara en helt vanlig måndag, och påsklov!
Det har varit jätteskönt idag, att bara kunna ta det lungt och bara kunna göra det som faller mig in. Det är det absolut bästa med lov!

Idag har det varit jättefint väder här! En repris på lördagens väder, så härligt! Jag skrev ju i lördags att om ifall det skulle vara fint väder någon mer dag, så skulle jag sitta ute med nästan i vädret. Och det är precis vad jag har gjort idag! Jag har nog suttit ute 2 timmar i solen i alla fall, jättehärligt har det varit! Solen är ju som starkast nu på våren, och efter mitt utesittande i solen har jag blivit röd i ansiktet. Ser fram emot att bli lite brun! Förutom det, har jag tagit det ganska så mycket lungt idag också. Min bror Mikael har varit här hela dagen också, roligt!

Just ja, jag måste berätta om vad jag gjorde för en liten stund sedan. Kan ni gissa vad? Jag var ute och cyklade!
Jag har inte cyklat på hela vintern och inte långt för det heller, men idag äntligen när snön är borta och allt, tog jag mig en tur! Jag ville prova att cykla och se hur jag mycket skulle orka. Eftersom att konditionen är en färskvara, var ju inte den på topp nu, men det viktigaste är ju inte hur snabbt jag kör. Jag behöver inte cykla som en blådåre, jag är glad att jag över huvudtaget kan cykla!
Cykla var något som jag lärde mig ganska sent. Eller sent och sent, det beror på hur man menar. Jag har ju alltid kunnat cykla på en trehjuling, men inte bara på två hjul. Det tog ganska så många år innan jag lärde mig det. När jag var 7 år provade jag för första gången att cykla bara på två hjul. Jag kommer ihåg hur mamma sprang och höll i pakethållaren medan jag satt på cykeln och trampade. Vi tränade ofta och länge, tills jag äntligen kunde hålla balansen, lite vingligt men själv! Jag kommer fortfarande ihåg idag hur det var. Mamma sprang och höll i, och så plötsligt sa hon att hon hade släppt.
-Marie, du cyklar själv nu! Du cyklar själv?
-Va? sa jag. Vad menar du, cyklar jag själv?
-Ja, det gör du!
-Okej...
Dunk. Så ramlade jag, men jag hade i alla fall cyklat själv! Sen fick jag träna och träna, och nu behöver jag inte längre träna om varje vår och sommar hur man cyklar. Nu kan jag det. Och jag är så glad över att jag kan det. Jag kommer aldrig glömma hur hårt jag slet för att lära mig det, som alla andra barn hade lärt sig flera år tidigare. Men det var och är inte viktigt för mig. Det viktiga är att jag kan.

En till grej som jag tänkte ta upp här på bloggen, är att jag har gjort om en liten, liten detalj i bloggen. Jag har nämligen skrivit om texten i min header och bytit ut ordet "handikappad" till "rörelsehindrad" istället. Det beskriver ju på ett litet bättre sätt vad jag har. Det har ramlat in ganska många frågor här på bloggen om vad det är för rörelsehinder jag har. Jag har skrivit om det i mitt första inlägg, som finns i kategorin "Bakgrund/Första inlägget", men jag tänkte att jag kan skriva det igen. Inte för att det gör något att ni frågar, men i alla fall!

När jag var 2,5 år gammal fick jag ett förkyldningsvirus som satte sig i min ryggmärg och som under bara en natt, gjorde mig förlamad från midjan och neråt. Det är något som händer ungefär 3 personer per år. Den första 1/3 som får det viruset, blir förlamad och kan aldrig mer gå igen. Den andra 1/3 delen kan gå igen efter viruset och blir helt återställd. Den sista 1/3 blir som jag, kan gå igen men blir inte helt återställd. Jag kan gå, men jag kan inte riktigt gå på milimetern lika som andra kan. Jag orkar inte heller gå lika lång och inte lika fort. Ett halvår efter att jag hade fått det här förkyldningsviruset, kunde jag gå igen med hjälp av stöd. Fast då gick jag inte på hela foten, utan på mina tår, för jag hade för korta hälsener. Jag kommer ihåg att om jag försökte stå på hela foten, så ramlade jag ihop som ett korthus. Om jag försöker att stå på tå nu, så händer samma sak också, för när jag var 7 år blev mina båda hälsener opererade, så nu kan jag gå på hela foten! Det är den absolut bästa operationen jag har gjort. Även fast jag bara har gjort 2, men det är en annan femma. Min andra operation gjorde jag när jag nyss hade fyllt 13, då opererade jag bort en halgus valgus på min högra fot. Det är en sån knöl som man kan få om man går i alldeles för trånga skor, vilket jag råder er till att inte göra, för den knölen har skapat mig väldigt, väldigt mycket värk och smärta.
Det är vad mitt rörelsehinder innebär, men jag har även kronisk värk i mina muskler och nervvärk. Jag har mest ont i överkroppen men inte lika mycket i benen, det hade jag mest bara när jag började få min värk.
Det här var en kort beskrivning av mitt handikapp, men en mer detaljerad beskrivning finns i kategorin Bakgrund/Första inlägget, där det även står om varför jag skriver min blogg. Kolla gärna in den kategorin!

En sak till, en tjej som heter Matilda har skrivet ett väldigt bra inlägg om barncancer, som jag tycker att ni ska läsa!
Gå in på hennes blogg här: http://elitecyclist.blogg.se/