Framträdanden




Nu är det helg, helg, helg, åh va skönt!
Två dagar ledigt utan att stressa runt och behöva tänka på vilka böcker man ska ta med sig till nästa lektion, nu är det bara att koppla av och göra vad man vill!

Fredagar är alltid korta i skolan, det är verkligen uppskattat!
Idag hade vi redovisning i naturkunskap, där jag skulle prata om paratisten binnikemasken.
Alltid inför muntliga redovisningar så blir man nervös och tycker att det är jobbigt, helst av allt vill man ju bara lämna in sitt arbete och slippa stå och prata inför hela klassen och läraren, eller hur? 
Men jag tycker att det känns mycket bättre att stå inför klassen och redovisa nu, än vad det gjorde förut. Det känns inte lika jobbigt som det gjorde förut när man t.ex gick i 9:an. Då var ju muntliga redovisningar det värsta som läraren kunde hitta på. Men nu tycker jag att det känns bättre, och det har nog med att göra att jag har börjat estet och fått bättre självförtroende. På estetprogramet får vi ju hela tiden redovisa det vi gör i form av musik eller bild, beroende på vilken inriktning man går. Vi musiker får stå på scen och spela inför andra, och bildarna får visa upp det de har målat och gjort.
Och självklart slipper vi inte ifrån att redovisa det vi har gjort på lektionerna heller.
Men vi vänjer oss och övar ju hela tiden på att visa vad vi gör inför varandra, och då blir man ju inte lika nervös nästa gång för att man vet att det går så bra. Som en av våra lärare sa när vi började i ettan:
- När ni går i 3:an och ska göra erat projektarbete och redovisa det i ett antal minuter, då kommer ni vara så vana med att stå inför andra och prata, att det inte kommer kännas jobbigt och nervöst.
Och jag tror faktiskt på det, för efter varje redovisning eller framträdande vi gör så lär vi oss att det inte är något farligt och att vi inte behöver vara nervösa.
I 3:an ska ju jag göra mitt projektarbete som går ut på att jag ska stå på skolans aulas scen och prata om mitt handikapp, och det kommer verkligen att kräva ett stort mod! Jag kommer vara jättenervös och skakig i benen, men eftersom att jag går estet och har stått på scenen innan, så tror jag det kommer gå bra!
Om jag t.ex skulle gå ett annat program, då kanske det skulle kännas omöjligt att göra en sån sak, men det gör det inte för mig nu. Nu vet jag ju hur det är att stå på scenen, och har jag vågat göra framträdanden förut så kommer jag våga det nu med! Jag är så fast besluten att jag ska göra det, och det kommer jag göra också!
Har jag vågat börja skriva den här bloggen om mitt handikapp, som jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra för några år sedan, så kan jag göra det här också. Tanken att starta bloggen var min egen idé, och den har gjort att mitt självförtroende har stärkts, och att jag har blivit mer och mer beslutsam om att jag ska göra det.
Det kommer vara väldigt bra för mig själv att göra det. Jag längtar tills jag får skriva i bloggen här att jag har gjort det.

En annan sak som gjorde mig säkrare på mig själv var när jag i 9:an var skolans Lucia!
Jag och Sanna var de enda i kören som ville va Lucia, och vi bestämde oss att vara Lucia två gånger vardera.
Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv som jag var då. Jag var nervös för att gå ett luciatåg där jag själv var Lucian inför hela skolan, och ha brinnande ljus i håret. Gissa om tanken att ramla slog mig många gånger.
Jag var rädd för att mitt hår skulle börja brinna och att det inte alls skulle gå bra, och jag var orolig för vårat Luciasolo som vi hade, där jag och två tjejer till sjöng.
Samtidigt som jag aldrig har varit så nervös förut i mitt liv, så har jag nog heller aldrig kanske varit så stolt.
Allting gick jättebra, jag ramlade inte alls, mitt hår började inte brinna och vårat luciasolo lät bra alla gångerna.
Det kändes så bra att ha gjort det, jag blev jätteglad över att ha klarat av det! Det var nog många som blev förvånade över att jag var Lucia, men jag var så glad att jag hade vågat göra det. Den dagen betydde mycket för mig, och jag kommer nog aldrig glömma det heller.
Och jag kommer inte heller glömma dagen då jag står i aulan och pratar om mitt handikapp heller!





Kommentarer
Postat av: natta

sv:tack(inte rikigt hår,men men:)

den här bloggen kan vara intressant att läsa;just för att vi är i samma ålder men oxå för att jag går barn o fritid och kommer läsa om handikapp.kul att du kommenterade o berättade;) ha en bra kväll!(hinner inte läsa det här inlägget just nu(ivrig syrra), men ska kolla in det senare!

2008-11-14 @ 21:37:14
URL: http://nathaliesaviluoto.blogg.se/
Postat av: natta

åh,jag spelar oxå gitarr,fan va kul!:)

2008-11-14 @ 21:37:51
URL: http://nathaliesaviluoto.blogg.se/
Postat av: natta

du är så inspirerande, vet du dt? vi har precis gjort en uppgift om david lega och du påminner mkt om honom-ta det som en komplimang!:)

2008-11-14 @ 23:25:05
URL: http://nathaliesaviluoto.blogg.se/
Postat av: Sara

Strongt utav dig att skriva om ditt handikapp!

2008-11-14 @ 23:48:45
URL: http://saralinneasikstrom.blogg.se/
Postat av: alexandra

Måste ni redovisa erat projektarbete för alla i aulan? eller har jag läst helt tokigt ? ;p :o

hihi...

okej, bra att du kan prata om det å att du inte tar illa upp ifall jag fattar mig fel ibland i ngn mening, jag brukar göra det.. Det låter så bra i huvudet å sen när jag ska få ner det blir det bara pannkaka av allt.. usch :/

nej det klart, det måste ju ha varit en stor fördel att få det som liten. men det måste ha varit tufft för dina föräldrar? Med hjälpmedel å sådant för att du skulle bli frisk? :o

Vi såg en film på lektionen i tisdags om en liten flicka i danmark som hade epilepsianfall, ganska starka såna också.. hon kunde vara borta i några minuter, sedan när hon "återfick" medvetandet skrek hon bara för det gjorde så ont.. det kan man ju förstå. det är ju såna kramper eller så. . läkaren i danmark iaf han trodde att hon skulle behöva sondmatas, men mamman gav sig inte, hon hittade en läkare i USA som var villig att hjälpa (i danmark är de inte så pigga på alternativa mediciner, de är ganska konservativa), iaf så fick hon ett träningspass å mamman en utbildning när de var i USA då. Denna flicka hade svårt för att krypa å allting, hon hade typ inte lärt sig det alls bra. .För hennes vänstersida var lite "förlamad" , den var lite ur funktion eller så iaf. . Men till slut fick de henne att gå :) hon var så himla glad det sista :D

2008-11-15 @ 01:43:38
URL: http://evelinaalexandra.blogg.se/
Postat av: alexandra

oj jävlar, det blev en lång novell! haha. hoppas du orkar läsa allt :) <3

2008-11-15 @ 01:43:54
URL: http://evelinaalexandra.blogg.se/
Postat av: c a s p e l i h n a

Tänkte bara fråga dig vad du hade för drömyrke när du var liten??



Ha en bra dag!

2008-11-15 @ 09:24:08
URL: http://caspelihna.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0