mariestayreal

Heejsan!

Usch, vilken trist måndag det är idag.
Det bara regnar och ingen snö kommer, och det är bara allmänt tråkigt.
Men tur är det väl att man kan vara innomhus i värmen istället och ha det bra!

Det är många i skolan och kompisar som pratar om övningskörningar och körtkort.
Jag och de i min klass fyller ju 18 år nästa år, och får därför ta körtkort och då är det ju inte konstigt att så många pratar om detta. De pratar om va skönt det kommer bli när de kan ta bilen själva och köra vart dem vill utan att be någon hemma om skjuts, och vilken bil de vill ha m.m. Jag själv kan ju inte göra så mycket mer än att drömma om körkort i nuläget i alla fall, för det är faktiskt lite mer komplicerat för mig att ta körtkort!

Eftersom att jag har ett funktionshinder, som gör att jag har svårt att gå och så, gör också att jag inte är lika snabb i benen. Jag har aldrig provkört någon bil, men jag vet att jag inte skulle klara det. Jag skulle ha problem med att kunna gasa och bromsa, för jag är inte snabb nog i fötterna. Om vi exempelvis skulle säga att jag skulle behöva tvärnita, är det inte säkert att jag skulle hinna att sätta foten på bromsen fort nog. Och det är ju både farligt för mig själv och för andra.
Men givetvis finns det sätt för oss som är rörelsehindrare också att ta körtkort! För att jag ska kunna köra bil, måste jag ha allting på ratten, som gas och broms. Då behöver man inte ha en gaspedal, utan då kan man trycka direkt på ratten.
Jag kommer alltså att behöva en bil som är uttrustad med alla de sakerna på ratten, och även övningsköra på en sån bil.
Här där jag bor, finns det ingen körskola som är uttrustade med såna bilar, det finns i andra städer.
Så även fast jag fyller 18 år nästa år, kommer inte jag vara en av dem som kan berätta att jag har ett körkort.
Jag kommer ta ett körkort när jag är äldre och har den möjligheten att jag kan bo tillfälligt i den staden där jag kan övningsköra och ta körkort. Nu är det ju svårt när jag går på gymnasiet, och efter gymnasiet ska jag ju läsa vidare på universitetet. Men om jag känner ett behov av att kunna köra bil, och om jag vill ha det, så skaffar jag det då! Jag är inte ett dugg ledsen över att jag inte kan övningsköra nu som alla andra. Jag är inte intresserad av det, och jag vet att det inte går. Jag klarar mig bra utan det, och jag är glad att jag inte är ledsen över det. Bättre att lägga den energin på något annat istället! Det är ju verkligen inte omöjligt för mig som rörelsehindrad att ta körtkort, så jag har ingen anledning att vara ledsen över det!

Jag kommer ihåg när jag gick i högstadiet, och hade syslöjd. Då fick vi olika uppgifter som gick ut på att vi skulle sy på maskin. Vi skulle tex sicksacka runt kanterna på en tygbit. Alla andra tyckte att det inte var så svårt, de tyckte att det var en lätt uppgift. Men det tyckte inte jag! När jag skulle sy på symaskin, hade jag väldigt svårt att kontrollera hastigheten.
Det som var svårt, var att inte trycka för hårt på den där plattan som gör att symaskinen går igång. Antingen tryckte jag alldeles för hårt, eller så tryckte jag inte tillräckligt hårt. Jag kunde inte kontrollera hastigheten, för jag kunde inte trycka så att det blev lagom. Eftersom att jag hade så svårt att reglera hastigheten, blev det svårt att styra och hänga med, vilket ledde till att det inte alls blev rakt och fint som alla de andras.
En gång när vi hade en vikare, skulle vi visa upp det vi hade sytt. Vi hade även en tant där med som hjälpte till.
Jag tyckte väldigt mycket om henne, för hon var alltid så snäll och trevlig. När jag hade sytt klart mitt, visade jag det för henne först. Hon såg nog att det inte var så bra som det egentligen skulle va, men hon sa att hon tyckte att det såg Okej ut. Jag gick för att visa vikarien också vad jag hade sytt. Hon blev jättesur på mig när jag visade vad jag hade sytt!
Hon sa: Om du skulle lägga upp ett par byxor och sy så här, så skulle ingen vilja ha dem!
Det var ju inte direkt det snällaste sättet man kunde säga det på, att det inte var bra. Då blev jag ledsen, för jag gjorde ju så gott jag kunde. Jag sydde ju inte snett med flit! Men jag tror att den där tanten som var med och hjälpte till, såg och förstod att jag inte hade det så lätt. Hon var i alla fall mycket mycket trevligare!
Sen efter ett tag sa jag till att jag inte kunde sy på en vanlig symaskin när vår riktiga lärare kom tillbaka.
Då fick jag en symaskin som man reglerade hastigheten med nacken istället för fötterna med!
Om man lutade fram huvudet så gasade den. Jag tyckte att det lät som en bra idé, men när jag fick prova så fick jag jätteont i nacken. Typiskt, men tanken var ju bra i alla fall! Och att det finns, den kan ju hjälpa många andra.

Men anledningen till att jag tog upp det här med syslöjden och symaskinen, var för att förklara att det nog inte skulle vara så lätt med att köra bil, när jag inte kan sy på en symaskin. Men det finns ju andra saker som man kan vara duktig på istället! Jag kan inte sy på symaskin, men jag är väldigt snabb på att skriva på skrivbordstangenterna tex.
Det har jag nog lärt mig från klarinetten. På klarinetten kan man ju inte titta på vad man gör och spela samtidigt.
Så när jag sitter vid datorn kan jag skriva jättesnabbt, samtidigt som jag kollar på skärmen hela tiden istället för på tangenterna. Likadant är det med mobilen, skriver sms där med utan att titta på tangenterna.
Ingen vidare värst speciell talang, men det är det inte att sy på symaskin heller!